Jag blev varnad för att jag skulle känna såhär. Känna mig borta, vilsen, veta varke bu eller bä, hoppas på något annorlunda men komma hem till exact samma sak, känna sig annorlunda men alla andra är detsamma och känna smått deprission. Jag blev varnad för att känna alla dessa saker. Men inte hjälpte det. Det gjorde inte livet lättare och det gör inte livet lättare. Jag har ändå haft lite tur, jag har haft världens finaste pojke här att göra mig glad. Hjälpt mig le genom dagarna. Men vad gör jag när inte han är här. Vad gör jag när jag inte har någon att luta mig mot under den vakna tiden. Eller någon som kan förstå saknaded jag har för detta ställe som jag har kallt hem för de senaste 9 månaderna. Kära, älskade Bledsoe och Tennessee. Jag vill inte börja gymnasiumet igen, jag vill inte vara kvar i Sverige, jag vill tillbaka till de människorna som jag kom att kalla mina bästavänner, och jag vill tillbaka till den människan som jag var i Amerika. Jag vill känna det lyckoruset som jag konstant hade i kroppen. 

 

Men nu är jag här. I Sverige. Börjar trean på gymnasiet på måndag. Drömmer om att vara i Bledsoe igen. Snart är jag tillbaka, och snart är jag i min fina pojkes armar igen. 

Trots all den kärlek, fanns jag ej där.

 

Glöm inte frågestunden. Hittar den här.

 

"Vill i pappas fotspår gå". Jag har nog alltid vart en riktig pappas flicka. Tro inte fel jag är en mamma gris också, men min pappa är min bästa vän. Jag minns ett bråk med min pappa, det var när jag var liten. Jag kan inte vara arg runt min pappa. Om jag är det så säger han antingen att jag får skärpa till mig eller skrattar åt mig. Jag har sån fruktansvärt pappa abstinens för tillfället. Vill bara att det är min pappa som kommer och väcker mig istället för mitt dumma alarm, vill åka med min pappa in till min skola. Blinka mig till skjuss ända fram istället för att ta tunnelbanan, vill gå tillbaka till pappas jobb efter skolan och sitta och lyssna på "Vi i femman" i bilen påväg hem, och tjata på att på få byta kanal även fast jag älskar det. Komma hem och mötas av en kram. Skämta. Låtsas att jag har ett matlagningsprogram medan vi lagar mat. Ha någon som säger att det är "vinna eller försvinna" men att sen efter en otroligt dålig tävling säga "det gör inget, du kommer visa dem nästa gång". Jag vill bara få en kram av min pappa och höra att jag kommer komma tillbaka starkare än någonsin och att jag är bäst.

 

"And Shepherds we shall be
For thee, my Lord, for thee.
Power hath descended forth from Thy hand
Our feet may swiftly carry out Thy commands.
So we shall flow a river forth to Thee
And teeming with souls shall it ever be.
In Nomeni Patri
Et Fili
Spiritus Sancti.”

Med lite hemlängtan som tynger ner mig denna fina höstdag så har jag lyssnat på lite svensk musik för att låtsas att jag är i Sverige igen och få in lite mer svenska. Denna gången fick Veronica Maggio stå för de härligt svenska tonerna.

Var ju på tävling idag och kollade på när Elin tävlade sin första riktiga tävling med A. Jag kände redan dethär när jag var med Elin förra helgen och kollade när hon red och tränade och var i stallet. Jag saknar hästar.

 

Jag saknar hästar något så fruktasnvärt. Jag har inte suttit på en häst sen påsk och jag har knappt vart i närheten av hästar heller sen dess. Det är heöt sjukt. Trodde jag aldrig skulle sakna det så mycket som jag faktiskt gör. Jag saknar att borsta och mysa med detta stora djur både i stallgången och i boxen. Jag saknar hur älskad man känner sig när man möts av en gnägning när man kommer till stallet, eller när hästen kommer springandes till en när man visslar på den i hagen. Jag saknar att träna, känna att allting bara klickar, att det funkar. Jag saknar att bara slänga på ett täcke och sen hoppa upp och mysa runt. Jag saknar att få galoppera på en äng i full fart. Jag saknar adrenalinkicken efter man slagit sitt höjd rekord på ett hinder. Jag saknar nervositeten som kommer när man ska tävla, jag saknar att gå upp tidigt på morgonen för att sen äta frukosten i stallet, för att ännu senare packa ihop det sista och åka iväg på tävling. Jag saknar att höra min pappa säga "det är vinna eller försvinna". Jag saknar att sätta upp mål. Jag saknar att kunna åka någonstans där varken skola, plugg eller stress kan trycka ner mig. Jag saknar att känna en varm mule mot min kind. Jag saknar lukten av häst. Jag saknar att kunna analysera över vad som gick bra och vad som gick dåligt över en träning eller tävling. Jag saknar känslan efter en riktigt bra tävling. Jag saknar lyckan som uppstår när man möts av två stora bruna ögon som väntar på en i stallet. Jag saknar att ha en bästa kompis som skulle göra vad som helst för mig. Jag saknar att kunna lita på ett djur upp till 110% när jag själv tvekar. Jag saknar att matcha och planera outfit för mig och hästen. Jag saknar att köpa hästsaker. Jag saknar kärleken och realtionen som uppstår mellan mig själv och ett stort djur.  Jag saknar hästar.

 

Hatar den här tiden på året, när man känner att sommaren börjar ta slut, när kvällen blir snabbare mörkare, kylligare under både nätter och dagar, alla går tillbaka till jobbet, jag är hemma från Gotland igen, skolan börjar om bara några dagar (inte för mig i år men iallafall). Tycker inte om det alls. Snart är man påväg in på de jobbiga depressiva hösten och vinter. Kan inte säga att jag hatar varken vintern eller hösten men sommaren är ju något alldeles extra. Jag vet inte riktigt vad det är, men att känna den där typiska svenska sommaren på Gotland, i Skärgården, i stan, hemma vart som helst. Det är en speciell känsla och jag älskar den. Vill aldrig att den ska ta slut.

 

Men man känner att snart är sommaren faktiskt slut, snart måste man återgå till det vanliga livet, som är skola eller jobb. Inte känna samma frihet, inte kunna bara slänga på sig ett par shorts och en tröja, eller en klänning eller liknande. Inget sådan funkar. Alla grillningar, middagarna på altanen, sitta på stranden till tidiga timmarna på morgonen, cykla runt och bara älska livet, känna extrem och äkta lycka över att livet känns så otroligt enkelt under sommaren, inte behöva ha någon stress, ingen som säger åt dig vad du ska göra, inte behöva sitta fast i en skola och föröska bli lärd saker som du kommer eller inte kommer minnas om någon timme/dag/månad/år.

 

Jag älskar sommaren och allt som den tar med sig, framförallt den otroliga lyckan som alltid finns med sommaren. Om jag skulle få välja skulle vinter bestå av max två månader, hösten och våren två-tre, sen sommaren resterande. Jag älskar framförallt den svenska sommaren, jag behöver inte åka utomlands under sommaren, för mig räcker Gotland gott och väl -bara det är som att åka utomlands. Stockholm, resterande sverige. Jag älskar Sverige under sommaren. Vackra vackra land.

Att skriva ner sina känslor och tankar på svart och vitt är något av det svåraste jag någonsin försök att göra. Att skriva alla mina tankar, känslor och allt annat som har med det att göra, att få ner det om utbytesstudent året, om familj, vänner, livet, mig själv och allt annat som man kan tänka sig är så otroligt jobbigt, svårt. Men det som gör det ännu jobbiagre är att jag inte kan be någon om hjälp, för ingen vet hur jag känner. Ingen alls. Även fast jag försöker förklarar, berätta hur det känns, finns det inte ett endaste ord som beskriver det. Inte ett enda, och det frustrerar mig så otroligt mycket. Då jag som person gärna behöver få ut mig allt, få hjälp, så jag inte stänger in mig själv i tankarna och bara trycker ner mig själv. Det brukar sluta med att min dagbok får sig en riktig berättelse som är ungefär samma sak om och om igen. Men eftersom jag inte har min dagbok i närheten och eftersom jag var i ett stort behov av att skriva av mig och få ut allt som jag inte kan säga och inte heller skriva, så fick bloggen ta upp den platsen idag. 

 

Hade egentligen inte behövt publicera det här, men kände att -nej, varför inte? Några, inte alla, långt ifrån alla, har med att vara utbytesstudent att göra. Tolka mig inte fel nu, menar inget negativt. Men saker som får än att faktiskt tänka till tänka över vad man egentligen gör. Vad man har i sitt liv, vad man kan ha i sitt liv och vad man kan förlora från sitt liv. 

 

Ska inte gå all deep med er nu, men ville bara dela med mig lite och säga att mitt huvud är en enda stor röra för tillfället och jag måste sluta övertänka så mycket. 

 

Jag minns inte exakt när vi blev vänner eller hur vi blev så bra vänner på så kort tid. Jag minns inte vad det första jag sa till dig var eller vilken dag det var. Jag minns inte hur du klarade att acceptera (vilket jag hoppas att du gör annars blir hela detta ganska pinsamt) mig som den galna, konstiga och annorlunda människa jag är. Det jag minns är att du är min vän, min allra bästa vän som jag kännt i två år. Men som det känns som jag känt föralltid. Efter bara två år tror jag du känner mig bättre än många andra. Jag kommer sakna dig något fruktansvärt mycket.

Sitter i skolan och hoppas på att tiden ska gå medan jag försöker skriva ett PM till svenskan som ska vara färdigt på torsdag. Går väl lite sådär, då jag varken vet hur man skriver ett PM eller vad jsg ska skriva. Har dessutom slutat och vill mer än något åka hem, men eftersom jag, återigen, bor på landet så kommer jag inte hem fören med bussen som går vid 20 i fyra. Men om jag dock får färdigt ganska mycket nu i skolan kan jag träna och ta det lite lugnare hemma. Vilket är skönt! Dock kom jag på nu att jag har histroia också. Bajs det sög ju. Vill ju helst bara dö nu. Men eftersom att jag inte har något stall att åka till antar jag att jag borde njuta, träna ordentligt (eftersom jag inte måste åka till stallet varje dag och få min dagliga motion) och komma på vad jag ska göra i min nästa video som jag ska försöka hinna göra i veckan också, om tiden tillåter. Men om någon kommer på vad ett liv är så kan ni ju säga till mig så jag vet vart man kan köpa ett. JUSTE om ni även kommer på något roligt/intressant/tråkigt vad ni vill att jag ska göra i nästa video så säg till! Står still hos mig just nu.

Lämnade bort min allra bästavän idag. Såhär eftråt när jag är i mina egna tankar är det jobbigare än vad jag trodde. Om det sen är jag, Elin eller någon annan som kommer ha henne så får personen är riktigt fin vän att ha vid sin sida i vått och tort. Kan ju dock lugna mig med att det faktiskt är Elin som har henne och att jag kan åka dit när jag vill. Men jag kommer sakna henne och vad sjutton ska jag göra med mitt liv nu när jag inte har en häst att ta hand om ??

To this day.. I'm not the only kid that grew up this way.

 

Som ni kanske har förståt av mitt bloggnamn och massa andra sätt och ställen är mitt namn Agnes, en tjej på 17 år, (18 i september) som använder, en för många utropstecken så ofta som jag kan! Jag över tänker det mesta och gör gärna ut situationer i mitt huvud innan de faktiskt inträffar. Älskar sommarn och lugna och varma sommarkvällar på Gotland med trevligt folk är det bästa som finns. Tycker även om att umgås med kompisar, träna, kolla på film och serier, äta Ben&Jerry samt att sova.

 

Just nu går jag andra året på Kungstensgymnasiet där jag läser Estet/fotografi med lite mer språk. Dock är jag varken särskilt estetisk, djup eller bra på språk (engelska räknas inte med här) (inte för att jag är pro på engelska men ni förstår) Jag bor en bit utanför Stockholm med min mamma och pappa. Har två äldre syskon, samt två, hundar, två katter och fram tills söndag en häst.

 

Jag trivs bäst i värmen och ber till Gudarna att det är på något varmt ställe jag kommer hamna i, i USA. Jag har allt för många drömmar och saker som jag vill göra i mitt liv. Men mitt life goal är att flytta bort från detta lilla lagom land till antingen USA, Storbrittanien eller Australien.

Jag är oftast positiv och glad, dock väldigt blyg i början när jag inte känner folk. Klarar mig oftast bättre på egen hand bland nytt folk än om det finns någon jag känner med. Har en soft point för serier och kan ligga veckor i min säng och bara kolla på olika serier.

 

Jag har väldigt svårt för att vara seriös på bilder och tar det mesta på skämt och tar det mesta oseriöst. Bryr mig inte mindre och mindre om ifall jag skämmer ut mig bland folk, då jag både gått som Sickan i Jönssonliga till Insparken på min skola till att ramla i trappor och skrika pinsamma saker bland stora folk massor och gjort cheerleading på Drottninggatan.

 

Kommer inte på så mycket mer att skriva om mig just nu. Om det är något ni undrar, om mig, utbytesstudenten, skola, liv, vad som helst så tveka inte att fråga! Kram

 

 

Känner att jag är on fire idag med bloggningen. Vilket fall som helst så ville jag bara slänga in ett inlägg som har med utbytisen att göra. Och det är det här med länk byte. Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle sitta och kolla igenom bliviande utbytesstudenters bloggar och se mitt namn på deras länk lista. Mitt namn + USA + vilka år jag är borta. Det gör hela situationen ännu verkligare. Nästan lite små läskigt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd för det som kommer komma, alla dagar som kommer vara jobbiga, människor som man kanske inte alls matchar ihop med, nytt språk, nytt land, ny kultur, ny mat. Ja allt helt enkelt. Men det som gör hela den här saken bättre är att jag är så otroligt taggad på att få åka iväg så det väger upp rädslan så himla mycket. Absolut jag kommer sakna alla i Sverige, min familj, mina djur, mina vänner, framförallt min klass, mitt rum, min säng. Det suger att jag inte kommer få ta studenten med min klass som jag älskar så otroligt mycket. Men de finns kvar här när jag kommer hem. Våra realtioner sätts på prov. Vilket kanske både är bra och dåligt. Men jag vet vilka som är kvar i slutändan och det är det som är det viktigaste. Det som gör det här även ännu bättre är att jag kommer få nya vänner, en ny familj, egna nya erfarenheter och upplevelser. Jag kommer bli en ny person (förhoppningsvis) åt det bättre hållet och jag kan inte vänta tills allt det här verkligen börjar! TAGGA!

Känner att på helgen tar jag paus från det mesta även bloggen. Men ska informera er nu i ett inte alldeles för långt inlägg om vad ni missat.

I fredags somsagt fick ni ju lite uppdatering om vad jag skulle göra. Deckade vid halv elva hemma hos min syster och hennes pojkvän där jag ätit middag och lite B&J samt kollade på senaste Vampire Diaires. Kärlek till den serien(eller hur anonym, som kommenterar om VD?!), även fast det fuckar ur lite just nu, men det är okej.

På lördagen så behövde jag gå upp ganska tidigt för att hinna göra mig i ordning för att först hem till Alice och lämna lite saker och sen klockan ett möta upp massor med utbytesstudenter på centralen. Vilket var mycket treevligt och har träffats massor med nya trevliga människor (även fast jag inte hann prata med alla #ledsen) som är med om samma sak som jag. Träffade framförallt en tjej som åker med STS också, och ska även till Götebörg i April, vilket känns skönt att man känner någon lite mer iallafall. Vi hoppades även på att vi skulle få åka samtidigt till USA och kanske hamna i närheten av varandra. Vi ska iallafall prata mer under året och så. Sen efter det mötte jag upp Adele en snabbis för att jag sen skulle tillbaka till Alice för att hjälpa henne innan hennes fest. Kvällen var jätte bra och dansade och sjöng och prata och hade det allmänt bra. Jossan körde hem mig och Adele runt två och jag stupade direkt i säng.

Idag har jag inte gjort ett endaste dugg. Endast legat i sängen och kollat på TV. Vart i stallet en snabbt och sen nu på kvällen hjälpte pappa mig att sätta upp min nya TV. Så ska snart hoppa in i duschen sätta på mig en ansikts mask och kolla på en film innan jag ska sova för skola imorgon. 

 

Så det har alltså varit min helg. Jag är nöjd och hoppas på en lika bra helg nästa vecka.

 

Jag har gått och blivit kär. I han, hans musik allt.

Under hela förmiddagen har jag bara gått och lyssnat på all hans musik och jag kan inte få nog.

Avundsjuk på dem som kommer se han på Peace&Love i sommar. Vill också.

Jag behöver pengar. Inte massor. Eller det skulle också vara okej. Men lagom mycket pengar. Finns så mycket saker jag vill köpa, som jag vill göra, men har verkligen inte pengar. Inga alls, överhuvudtaget.. Planerar massor som jag vill göra och köpa men kommer på sen efter att jag inte har några pengar alls. Men pengar växer på träd, visst? Eller? Så om någon känner sig generös kan ge mig lite pengar, helt okej. puss

Den här hlegen har mest beståt av att inte göra så mycket alls, lördagskväll, igår och idag är inte riktigt mina dagar så att säga. Lördagen var helt okej! Har dock inte gått på någon pw överhuvudtaget. Mår lite dåligt av det. Men mådde inte toppen. Unnade mig en McFlurry Brownie igår för att äta upp mina negativa känslor. Hjälpte ett tag iallafall.

Just nu vill jag bara att det ska hända något på USA fronten. Vet inte riktigt ens vad jag väntar på. Ska på lördag iallafall, innan jag ska iväg för att fira Alice, träffa massor med utbytesstudenter här i Stockholm området. Vilket ska bli riktigt kul! Sen så är det ju Avresehelgen i April med STS i Göteborg. Så det är vad jag ser framimot just nu iallafall. Men somsagt vill att något mer ska hända, något sorts besked om Amerikansk organisation och värdefamilj skulle vara bäst.