Kan knappt förstå att jag är inne på mina sista veckor här i staterna. Kan inte heller förstå att jag faktiskt klarat av att gå från första till sista dagen av mitt High School year. Åkt gul skolbus. Sett peprallys, football games, baseball games, basketball games osv osv. Sagt Pledge of Alligence varje morgon med handen på hjärtat. Sjungt nationalsången innan varje match. Gått i kyrkan. Sett graduation. I could go on forever.

Känns helt knasigt att jag snart vart 10 månader borta från Sverige. Med undantag till snabba visiten hemma i januari. Har massor med saker att göra och framförallt massor med människor att umgås med. Vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig att jag ska klara mig utan alla dessa härliga människor jag idag kallar mina bästavänner. Har så många minnen jag aldrig någonsin kommer glömma.

Detta år har fått mig att växa något så enormt som person. Trodde verkligen inte alls att jag skulle växa så mycket som jag har gjort. Det känns som jag har växt till en bättre person. Jag har fått så mycket uppfattning om andra människor och hur man ska se på världen. Framförallt har detta år hjälpt mig att inte döma någon eller något fören jag har verkligen lärt känna den eller det. Jag är otroligt tacksam över allt som hänt det här året, både bra och dåligt för allt har lärt mig en sådan otroligt viktig läxa och om det inte hade hänt hade jag nog inte träffat alla dessa människor. Känns som större delen av mina vänner jag har här känner mig tusen gånger bättre än många av mina vänner hemma i Sverige. Denna lilla stad, har tagit en speciell plats i både mitt liv och mitt hjärta och jag kommer aldrig någonsin byta ut det mot något. Home is where the heart is. And right now my heart is right here.

 

 

This is bascially my life right now..