Att vara utbytesstudent och vara påväg ut på ett av dina livs äventyr är skrämande, jag ska inte ljuga, det är riktigt skrämande. Jag känner massor med känslor som jag inte ens visste fanns att känna. Man hör både bra och dåligt om utbytessår och om man är som jag så är det enkelt att över tänka saker. Tänk om det här, tänk om det där, osv osv. Det är riktigt skrämande och ibland tvivlar jag till och med på mig själv, frågar mig själv om jag verkligen kommer klara av detta eller om jag gjort helt fel val och det är här hemma jag ska stanna. Dessa känslor kan dock gå från ena dagen till den andra, till riktigt positiva och inte känna någon rädsla alls, som om detta kommer bli det enklaste jag någonsin har gett mig in på. Jag vill helst åka nu, på engång och det kommer inte alls var några problem att lära känna nya personer, bo en ny familij, lära mig en ny kultur osv osv. Känslorna är helt enkelt kaos. I allt detta kaos är det därför så himla skönt att ha någon som har eller är med om samma känslor. För hur mycket jag än försöker förklara, berätta, visa mina vänner och familij allt jag känner inför det här kommer de aldrig att förstå. För du vet inte hur det känns fören du väl sitter i situationen själv. Tolka mig inte fel nu, jag vill åka. Så himla mycket och jag är så grymt taggad på att få prova något nytt och något som är så långt utanför min comfort zone som man kan komma, så skrämmer det mig. Väldigt mycket. Jag tror på de flesta, jag har pratat med och läst bloggar om, som säger att det här är det bästa det har gjort och de trivdes så himla bra och man har växt så himla mycket i sig själv osv, samt att man även ska ta chansen att göra det om man får den. Nu har jag fått chansen och jag tog den, det är jag så himla glad över att jag gjorde. För redan nu har jag träffat nytt folk, kommer säkert träffa ännu mer härliga människor när jag åker på avresehelgen om två veckor och sen väl i USA. Jag är så otroligt taggad men även riktigt rädd på vad det här året kommer ge mig.