Jag blev varnad för att jag skulle känna såhär. Känna mig borta, vilsen, veta varke bu eller bä, hoppas på något annorlunda men komma hem till exact samma sak, känna sig annorlunda men alla andra är detsamma och känna smått deprission. Jag blev varnad för att känna alla dessa saker. Men inte hjälpte det. Det gjorde inte livet lättare och det gör inte livet lättare. Jag har ändå haft lite tur, jag har haft världens finaste pojke här att göra mig glad. Hjälpt mig le genom dagarna. Men vad gör jag när inte han är här. Vad gör jag när jag inte har någon att luta mig mot under den vakna tiden. Eller någon som kan förstå saknaded jag har för detta ställe som jag har kallt hem för de senaste 9 månaderna. Kära, älskade Bledsoe och Tennessee. Jag vill inte börja gymnasiumet igen, jag vill inte vara kvar i Sverige, jag vill tillbaka till de människorna som jag kom att kalla mina bästavänner, och jag vill tillbaka till den människan som jag var i Amerika. Jag vill känna det lyckoruset som jag konstant hade i kroppen. 

 

Men nu är jag här. I Sverige. Börjar trean på gymnasiet på måndag. Drömmer om att vara i Bledsoe igen. Snart är jag tillbaka, och snart är jag i min fina pojkes armar igen.