Känns så konstigt att läsa bloggar från, nu, gammla utbytesstudenter. Som precis har kommit hem till Sverige igen efter nästan ett år borta. Känns konstigt att om ett år är det jag, det är jag som precis kommit hem eller kommer komma hem från ett år utomlands, i ett annat land, ett annat liv, med andra människor, andra mål, drömmar och planer. Om ett år är det mina vänner, familj, blivande utbytesstudenter och andra random personer som sitter och läser (förhoppningsvis) hur livet börjar gå tillbaka till det gamla. Hur de har varit svårt att säga hejdå, svårt att få plats med allt i väskan, hur man kommer sakna alla människor man har mött undervägen, hur det kommer vara skönt att träffa alla man har saknat och bara ta det lugnt efter några hektiska sista veckor, hur personerna man delat ett år med kommer bli personerna man saknar, som man faktiskt inte vet när man kommer träffas igen.

Hur människor som läser detta inlägg, kan vara människor som kommer läsa min blogg om ett år, följa mitt liv i USA. Vara den personen jag har vart det senaste året, som dag in och dag ut har läst så många olika utbytesbloggar att jag tappat räkningen för längesedan. Hur jag minns när bloggarna jag följt sa hejdå till sina nära och kära här hemma i Sverige och har nu, ett år senare, gjort samma sak till sina, nya, nära och kära i USA. Eller vilket land man nu åkt till. Det är konstigt.