Jag minns inte exakt när vi blev vänner eller hur vi blev så bra vänner på så kort tid. Jag minns inte vad det första jag sa till dig var eller vilken dag det var. Jag minns inte hur du klarade att acceptera (vilket jag hoppas att du gör annars blir hela detta ganska pinsamt) mig som den galna, konstiga och annorlunda människa jag är. Det jag minns är att du är min vän, min allra bästa vän som jag kännt i två år. Men som det känns som jag känt föralltid. Efter bara två år tror jag du känner mig bättre än många andra. Jag kommer sakna dig något fruktansvärt mycket.

Du är min bästa vän.

Nej, jag gråter inte. Nepp. Inte alls. Kommer inte sakna dig ett dugg heller. Nä. Inte för fem öre.

Det konstiga är att jag inte heller riktigt minns hur vi blev vänner. Jag minns dock hur vi blev "bra" vänner. Vi var vid ett av de där små borden vid trappan ner till matsalen och Snyggve gick förbi. Jag kollade på dig, du kollade på mig och så sa du "Tycker du också att han är snygg?". And the rest is history skulle man väl kunna säga. (Nästan så att jag borde tacka Snyggve för att jag har fått världens finaste vän tack vare honom.)

Agnes Märtha Christina Norman - jag älskar dig.

SV: Haha ja, precis så!
<3

Min syster visade mig nyss inlägget och ba "Det här är typ det gulligaste jag någonsin har läst. Jag börjar gråta." Och så grät vi båda två. Jag som inte ens brukar gråta över sånt här, så nu fattar du nog hur jävla mycket jag kommer att sakna dig!

Ni är bara så söta tjejer! :) <333