var hos vetetrinären idag med min häst. allt gick bra och hon är på bättrings väg. dock hände det en ganska läskig sak. min häst är stick rädd. alltså hon tycker inte om att få sprutor. vilket resulterar i att vi måste droga ner henne först. så vi gjorde det. som vanligt. men när hon sen hade fått i sig det i någon minut höll hon på att ramla omkull så hon staplade runt där inne i behandlingsrummet och det var lite små kaos för en stund. det kanske inte låter så hemskt och läskigt men det var äckligare när man var där. i vilket fall som helst, det som fick mig att tycka det var ännu obehagligare var att min pappa, min fasta punkt, han som alltid är det säkra, lugna i mitt liv, även han som höll i hästen såg så rädd ut. just det fick mig att få lite mer panik. min pappa har alltid varit den som hållt mig kvar på jorden när allt är kaos när jag bara skulle vilja försvinna, han som allt har fått mig att känna mig säker i det med osäkra situationer och som alltid stötat mig när jag har varit som räddast, såg nu själv rädd ut. det var det som fick mig att se att det har var liksom inte jätte kul. situationen kunde sluta både bra och dåligt. men som tur var så slutade det bra, hästen fick lite små sår och efter någon halvtimme timme och en cola så kunde jag sen andas igen.