Att skriva ner sina känslor och tankar på svart och vitt är något av det svåraste jag någonsin försök att göra. Att skriva alla mina tankar, känslor och allt annat som har med det att göra, att få ner det om utbytesstudent året, om familj, vänner, livet, mig själv och allt annat som man kan tänka sig är så otroligt jobbigt, svårt. Men det som gör det ännu jobbiagre är att jag inte kan be någon om hjälp, för ingen vet hur jag känner. Ingen alls. Även fast jag försöker förklarar, berätta hur det känns, finns det inte ett endaste ord som beskriver det. Inte ett enda, och det frustrerar mig så otroligt mycket. Då jag som person gärna behöver få ut mig allt, få hjälp, så jag inte stänger in mig själv i tankarna och bara trycker ner mig själv. Det brukar sluta med att min dagbok får sig en riktig berättelse som är ungefär samma sak om och om igen. Men eftersom jag inte har min dagbok i närheten och eftersom jag var i ett stort behov av att skriva av mig och få ut allt som jag inte kan säga och inte heller skriva, så fick bloggen ta upp den platsen idag. 

 

Hade egentligen inte behövt publicera det här, men kände att -nej, varför inte? Några, inte alla, långt ifrån alla, har med att vara utbytesstudent att göra. Tolka mig inte fel nu, menar inget negativt. Men saker som får än att faktiskt tänka till tänka över vad man egentligen gör. Vad man har i sitt liv, vad man kan ha i sitt liv och vad man kan förlora från sitt liv. 

 

Ska inte gå all deep med er nu, men ville bara dela med mig lite och säga att mitt huvud är en enda stor röra för tillfället och jag måste sluta övertänka så mycket.