Var ju på tävling idag och kollade på när Elin tävlade sin första riktiga tävling med A. Jag kände redan dethär när jag var med Elin förra helgen och kollade när hon red och tränade och var i stallet. Jag saknar hästar.

 

Jag saknar hästar något så fruktasnvärt. Jag har inte suttit på en häst sen påsk och jag har knappt vart i närheten av hästar heller sen dess. Det är heöt sjukt. Trodde jag aldrig skulle sakna det så mycket som jag faktiskt gör. Jag saknar att borsta och mysa med detta stora djur både i stallgången och i boxen. Jag saknar hur älskad man känner sig när man möts av en gnägning när man kommer till stallet, eller när hästen kommer springandes till en när man visslar på den i hagen. Jag saknar att träna, känna att allting bara klickar, att det funkar. Jag saknar att bara slänga på ett täcke och sen hoppa upp och mysa runt. Jag saknar att få galoppera på en äng i full fart. Jag saknar adrenalinkicken efter man slagit sitt höjd rekord på ett hinder. Jag saknar nervositeten som kommer när man ska tävla, jag saknar att gå upp tidigt på morgonen för att sen äta frukosten i stallet, för att ännu senare packa ihop det sista och åka iväg på tävling. Jag saknar att höra min pappa säga "det är vinna eller försvinna". Jag saknar att sätta upp mål. Jag saknar att kunna åka någonstans där varken skola, plugg eller stress kan trycka ner mig. Jag saknar att känna en varm mule mot min kind. Jag saknar lukten av häst. Jag saknar att kunna analysera över vad som gick bra och vad som gick dåligt över en träning eller tävling. Jag saknar känslan efter en riktigt bra tävling. Jag saknar lyckan som uppstår när man möts av två stora bruna ögon som väntar på en i stallet. Jag saknar att ha en bästa kompis som skulle göra vad som helst för mig. Jag saknar att kunna lita på ett djur upp till 110% när jag själv tvekar. Jag saknar att matcha och planera outfit för mig och hästen. Jag saknar att köpa hästsaker. Jag saknar kärleken och realtionen som uppstår mellan mig själv och ett stort djur.  Jag saknar hästar.